När ett företag börjar få ekonomiska problem är det ofta revisorn som märker det först. Betalningarna försenas, frågorna blir fler och oron letar sig in i samtalen. Erik Emilsson på Revideco vet hur det känns att följa ett bolag på väg mot konkurs – och var gränsen går mellan att stötta och att granska.
Varje månad går 900 svenska företag i konkurs. Vilket ansvar har revisorer och redovisningskonsulter för att varna sina kunder i tid? Läs Balans artikelserie Vägen mot konkursen del 1.
Det börjar sällan med ett samtal i god tid. Ofta är det tvärtom; en röst som spricker i andra änden av telefonen. En företagare som inte sovit på flera nätter, som frågar vad som händer om skatten inte betalas, om banken drar krediten, om lönerna inte räcker till. Då är det revisorn som får lyssna. Inte banken, styrelsen eller familjen.
– Det är oss de ringer först när det börjar gå dåligt. Det tycker jag faktiskt är bra för samhället. Vi måste ge råd som är etiskt riktiga, och vi är realistiska, säger Erik Emilsson, auktoriserad revisor på Revideco.
Han har varit påskrivande revisor sedan 1994. Drygt 30 år av balansgång mellan regler och relationer. I teorin är revisorn en oberoende granskare, en slags extern väktare som bekräftar att allt gått rätt till. I praktiken, särskilt i ägarledda bolag, blir man också bollplank och rådgivare.
– De flesta småföretagare vill nog göra rätt, men vet inte exakt vad som gäller. De har ingen ekonomiavdelning som i börsbolagen, och därför blir revisorn också den som förklarar spelplanen. Då gäller det att balansera. Vi får såklart inte fatta beslut åt kunden, men vi kan visa vilka alternativ som finns.
När ett företag börjar vackla handlar mycket om att hjälpa ägaren att förstå allvaret. Erik Emilsson beskriver hur han ofta sätter sig ner med kunden och går igenom rapporterna, likviditeten och föreslår tänkbara åtgärder. Det kan handla om förlängda krediter, uppskjuten moms eller samtal med banken.
– Vi revisorer hjälper de här bolagen med den erfarenhet vi har, just för att vi vill väl. Vi vill ju att det ska gå bra. Men ibland måste man också vara tydlig och säga: beslutet är ditt, men nu tror jag nog att det är dags för dig att prata med en konkursförvaltare.
När det väl har gått så långt att företaget inte går att rädda kommer nästa prövning – att hantera relationen.
– Man lär känna sina kunder, ofta gillar man dem som människor. Men man måste ändå hålla distansen och bevara oberoendet. Det finns säkert tillfällen där vi revisorer ställer oss lite för mycket på kundens sida, och det är inte bra. Vi måste vara rädda om vårt oberoende, samtidigt som vi måste våga ge erfarenhetsbaserade råd. Det är så vi gör mest samhällsnytta, säger Erik Emilsson.
Han berättar att han själv, särskilt i början av karriären, kunde vara för försiktig i sin återkoppling.
– Det har hänt att jag tänkt efteråt: jag borde ha varit tydligare. Ibland hade jag kunnat säga tidigare att “det här kan faktiskt gå åt skogen, och om det gör det händer det här”. Med åren har jag blivit bättre på att ge en mer realistisk bild. Många entreprenörer är optimister, det är min uppgift att också hjälpa dem att måla upp de andra scenarierna.
Att följa ett företag in i konkurs är inte bara en känslomässig förlust, utan också en affärsfråga. Revisorn är trots allt betald av kunden och när pengarna tar slut finns gränser för hur mycket man kan göra.
– Vi kan lägga någon timme eller två extra, men vi kan inte göra stora utredningar gratis. Vi är ingen myndighet. Det är ibland en krock; man vill hjälpa men man vill också få betalt för sin tid. Ibland blir det till och med en ansträngd relation när man lagt ner mycket tid, inte fått betalt och sedan ser allt gå i stöpet.
Erik Emilsson brukar hålla en professionell distans när ett uppdrag tar slut. Men ibland går det inte att värja sig.
– Rent yrkesmässigt borde jag säga att det inte är ett misslyckande, att jag gjort vad jag kan. Men man är ju människa. Man har följt någon länge och vill att det ska gå bra. Jag har känt mig misslyckad vid några tillfällen, särskilt när jag vet att jag kunde ha varit tydligare i början.
Han berättar om ett större bolag som gick i konkurs för några år sedan, trots många samtal och försök att rädda verksamheten.
– Jag la ner betydligt mer än vi i slutänden fick betalt för. Jag trodde att de skulle klara sig. När de inte gjorde det tänkte jag att jag borde ha varit tuffare redan från början, mer klarsynt, hjälpt dem ta fram olika scenarier; både bra och dåliga.
I grund och botten finns ett återkommande problem: många småföretagare vet inte riktigt vad revisorn faktiskt gör, eller vad denne får eller kan hjälpa till med.
– Stora bolag som Volvo vet vad en revisor gör och var gränserna går. I mindre ägarledda företag finns ofta fel förväntningar. De tror att vi kan göra mer än vi kan. Jag brukar säga att revisorn är som allmänläkaren – den första du ringer när något är fel. Vi har breda kunskaper men tar såklart in experter när det behövs.
Just där, menar Erik Emilsson, finns kärnan i yrket: bredden och balansen.
– Många tänker att de ska göra allt själva, men det slutar nästan alltid med problem. Bokföring i sig är inte så svårt att förstå, men det är så brett: du måste också kunna skatt, försäkring, moms. Missar du en detalj kan någon annan behöva reda upp det i efterhand, och det blir dyrt. Jag säger ofta till nya kunder: fokusera på det du brinner för, inte på siffrorna. Låt en redovisningskonsult hjälpa dig med dessa.
Efter tre decennier i yrket har han landat i en enkel slutsats: tydlighet är ett av revisorns starkaste verktyg.
– Det handlar om att skapa en problemförståelse. Att prata om behovet av en plan B och plan C, inte bara om det som ska gå bra.
Balansen mellan att hjälpa och granska är fortfarande det svåraste. Revisorn står på två ben: det mänskliga och det lagstadgade.
– Vi ska vara medmänskliga men också bromsa när det behövs, även för samhällets skull. Ibland måste man faktiskt säga: “så här får du inte göra”. Det är en obekväm men nödvändig roll.
Henrik Lenngren