Siffertrixaren

Robyns pr-kvinna Lina Thomsgård är räknenörden som satt fokus på rättvisan och gjort jämställd-heten cool. Möt kvinnan som vägrar ta ett nej.

Hon jobbar överallt, hela tiden. På kaféer, kontor och hemma. Hon gör sin röst hörd i radio, i tidningar och på nätet. Just den här dagen sitter Lina Thomsgård på ett typiskt Söderfik i Stockholm, med stringhyllor på väggarna och vinylstolar runt de små kaféborden. Hon har placerat sig längst in i hörnet. Laptopen står bredvid kaffemuggen framför henne och hon läser koncentrerat på skärmen. Klockan är elva på förmiddagen och det är glest mellan fikagästerna. Vilket klientel som omger henne på kaféet har hon full koll på.

– Jag räknar ganska mycket. Det går på autopilot. En kille här, en kille där. Jag vill se vad som är normen och vilka som avviker, vad det får för konsekvenser och vad det säger om vårt samhälle.

Den enkla analysen ger att den här platsen är ett typiskt tillhåll för människor i mediebranschen mellan 20 och 35 år, där jämställdhet kan tyckas vara ett självklart samtalsämne. En plats som knappast representerar samhället i stort.

Backa tillbaka fyra år. 2009 jobbade Lina Thomsgård på Myspace, som då var på väg att bli om- och överkörda av Facebook. Hon sa upp sig och startade eget. Något hon senare beskrivit som det bästa hon gjort. Efter spridda insatser i pr-världen under det egna firmanamnet FRAU hamnade hon under senvintern på en prisutdelning anordnad av Nöjesguiden i Stockholm, där hon kunde konstatera att snedfördelningen mellan antalet manliga och kvinnliga artister på scenen var grotesk. Hon erbjöd sig att sitta med i nästa års jury gratis. Morgonen efter, 1 mars 2010, var Rättviseförmedlingen född.

Genomslaget kom snabbt. I dag har nästan 40.000 personer engagerat sig i Rättviseförmedlingens sak, där medlemmarna samarbetar ideellt för att hjälpa projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som har hamnat i skymundan. Som kvinnor. Eller människor med utländsk härkomst.

– I kommunikationen om Rättviseförmedlingen pratar vi mycket om att räkna. Inte som ett slutmål, utan som en metod för att synliggöra saker som måste åtgärdas.

Hon anser att ursäkten för varför vita medelålders män har sin självskrivna plats i expertintervjuer och paneldebatter stavas lättja.

– Rättviseförmedlingen har bevisat det, varje dag i tre års tid. Vi har gjort fler än 500 efterlysningar och inte gått bet en enda gång

Statistikinsamlandet får hon försvara. Ofta. Det är inte alla som är bekväma med vad siffrorna visar, eller att de ens finns.

– ”Kön spelar väl ingen roll”, är en vanlig kommentar. Så kan du bara säga om du inte räknar.

Åtta av tio experter i nyhetsmedier är män. Räknar du inte behöver du inte tänka på det, då är allt frid och fröjd, men det är ju ett stort demokratiproblem. Räknandet är ett nödvändigt ont. Det är nog min inställning över lag.

Hon menar att företag och organisationer som faktiskt ser över hur många kvinnor respektive män som jobbar där ska ha all respekt – samtidigt som det gäller att också fokusera på vem som faktiskt gör vad.

– Jag är väldigt intresserad av vad siffror säger oss, men hyser stor respekt för att siffror inte säger allt. Statistiken kan se bra ut utifrån men när man tittar närmare på vem som sätter agendan, vem som är är styrelseledamot respektive suppleant, då kan bilden bli en annan.

Just nu sitter Lina Thomsgård på många stolar. Hon företräder Rättviseförmedlingen, driver pr-byrån FRAU som bland annat representerar Robyn, jobbar på reklambyrån Forsman & Bodenfors, pratar i P3 i Sveriges radio, skriver debattartiklar och föreläser. Att kombinera alla uppdrag är inte helt okomplicerat.

– Det är jättekul med radio, men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att inte någon ska tycka att det jag säger är knasigt. Jag kan ju sitta i sändning och tramsa och direkt efteråt ha möte med någon näringslivstopp som lyssnat på det jag har sagt.

Vad gör du om ett år?

– Det är en jättebra fråga. Jag har skrivit upp i min kalender att jag varje dag den här veckan ska fundera på framtiden.

Det innebär bland annat att hon överväger att ta steget in på den politiska arenan, på riktigt. Hon började med politik redan på högstadiet genom att delta i olika elevorganisationer. Även om hon aldrig har engagerat sig partipolitiskt har hon suttit med i flera referensgrupper hos partier över hela den politiska färgskalan.

– Som grundare och ordförande för Rättviseförmedligen har jag sett det som en nödvändighet att vara partipolitiskt obunden. Men jag är fortfarande jag och kanske är det dags att engagera sig på riktigt. En del människor lyssnar på mig och jag måste ta tillfället i akt och säga vad jag tror på.

I maj är det 35 år sedan Lina föddes på Södersjukhuset, högt uppe på kullen invid Årstaviken i Stockholm. Uppväxten i Aspudden, en tolv minuter lång t-banefärd från centralstationen, har hon beskrivit som okomplicerad. Hon förklarar att hon betraktar sina föräldrars förhållande som ”urförhållandet”, trots att de skilde sig när hon var sex år, gifte om sig och bildade nya familjer. Och så drar hon en oväntad parallell till Olof Palme.

– Mina föräldrar var gifta i 15 år innan de skilde sig. Nu har de varit gifta med sina nya respektive i 25 år, men jag ser fortfarande mina föräldrars äktenskap som ”the original”. Det är samma med politiken; socialdemokratin och Palme är originalet för mig.

Efter en höst och vinter där ingen kunnat undgå Socialdemokraternas forne ledare på tv, bio eller i tidningar, berättar hon om sin egen reaktion efter att ha sett dokumentären Palme.

– Jag blev jätteberörd. Det där är vad som har fostrat mig. Jag är den jag är för att jag hade turen att växa upp i ett samhälle där det stod solidaritet och jämlikhet på fanorna.

När Olof Palme mördades var hon i familjens hus i Dalarna. De satt i köket där det fanns en gammal radio med stor ratt. Hon sprang runt och lekte när någon höjde volymen så att det blev så där specialhögt. När radiorösten meddelade att Sveriges statsminister var mördad tog den snart åttaåriga Lina Thomsgård fram papper och penna.

– Jag var dramatiskt lagd redan då och satte mig under skrivbordet där jag skrev ett brev till honom om att man inte vet vad man saknar förrän man förlorar det.

Vad röstar du på i dag?

– Miljöpartiet, sossarna, FI ... Jag har försökt att vara taktisk i ena sekunden och i nästa sekund ångrat mig och röstat utifrån hjärtat. Det har inte funnits ett självklart politiskt alternativ som satt jämställt människovärde högst på agenda, trots att det är det mest moderna som finns. Det finns forskning som visar att ett jämställt samhälle är mer lönsamt.

Vad tycker du om kvotering?

– Rättviseförmedlingen sysslar inte med det och har inte uttryckt någon åsikt kring kvotering. Personligen är jag för och ser det som ett fiffigt och nödvändigt verktyg för bolag, styrelser och valberedningar. Om de inte kan lära sig att tänka själva får någon annan öppna dörrarna åt dem. Jag älskar när det införs den typen av tvingande direktiv – så länge det handlar om att bygga ett bättre samhälle.

Hur då?

– Köttskatt är ett sådant exempel. Och rökfrihet på krogar.

Lina beskriver sig själv som manipulativt lagd på det viset att hon vill att människor ska känna.

– Ilska och förtvivlan är starka drivkrafter som kan bli förödande om de tas ut på fel sätt. Men i tron på att samhället går att förändra till det bättre är det också en livsviktig kraft.

Känslan av att bli förbannad är högaktuell just nu, då kvinnohatet den senaste tiden har fått stor uppmärksamhet i SVT:s Uppdrag granskning, på löpsedlar och i debattartiklar. Egentligen är Lina Thomsgård den perfekta måltavlan för någon som vill spy ut sitt kvinnohat i stil med det som berättats av många av hennes kollegor i mediebranschen. Hon är ung, hon är kvinna och hon säger vad hon tycker. Dessutom grundade hon en organisation som går ut på att fler kvinnor ska komma till tals. Öppet mål.

– Hela vårt koncept handlar om ”crowd sourcing” och det vi verkar för är jämställdhet och mångfald, något som skulle kunna få vem som helst i den hatande falangen att vilja krångla. Jag bestämde redan från början att det här måste bli oantastligt och att vi måste hålla oss på precis rätt nivå. Vi på Rättviseförmedlingen har ansträngt oss förbannat mycket för att slinka igenom. Det är därför vi är så bussiga, inställsamma, och ler och tackar så väldigt mycket. Det är en nödvändig strategi.

Men helt fri har hon inte gått och ilskan har nått även henne personligen, något som gjort att adress och telefonnummer hålls hemliga.

– Jag har fått lite mail och så, men varje gång någon har kontaktat mig har jag ringt upp och pratat med personen i fråga. Självklart har jag varit förbannad och velat säga att beteendet är helt absurt, men det har alltid slutat väl. Ju argare jag blir desto mer energi får jag att känna att jag kan göra något bättre.

Vilka är det som hör av sig?

– Skoltrötta tonåringar som inte känner att de har någon framtid, pappor som förlorat vårdnadstvister. Människor som finns i statistiken men inte där man kommunicerar. Det är ett klassiskt kvinnohat som vi fått till frukost sedan urminnes tider – kombinerat med en ny digital arena. Alla är fostrade in i den där maktstrukturen. Jag har kommit på mig själv med att se på någon gala och tänka ”En sån där klänning borde hon väl ändå inte ha”. Vi bedömer utseendet i första hand och vi måste försöka avprogrammera det. Lära om, lära rätt.

Att bemöta ilskan, kritiken och frustrationen är ett måste.

– Det är så vi människor utvecklas, genom att stöta och blöta våra övertygelser och argument med andra. Men det där med att kunna argumentera är samtidig lite läskigt. Väldigt många i vårt samhälle är skickliga, övertygande retoriker – men det betyder inte att det de säger stämmer.

Nu har Lina Thomsgårds hjärtebarn fyllt tre år, men arbetet är långt ifrån färdigt. När fotografen ska göra sitt poängterar hon i förebyggande syfte att hon inte är intresserad av att framställas som söt eller snygg. Hon vill se ut som hon gör och berättar att tillfällena är otaliga då tillrop som “jättebra, nu är du skitsnygg”, eller “perfekt, jättesöt” när hon stått framför kameran. Knappast något som Fredrik Reinfeldt skulle råka ut för, som hon säger.

Hon hoppas att Rättviseförmedlingen kunnat inspirera andra att ställa sig frågan hur det skulle kunna se ut i stället, i en värld där kvinnan är något annat än den väna och vackra som det är fullständigt okej att hata.

Cilla Bäcklund