”MIN SON ÄR NUMERA ’entreprenör’. Det är väl något man kallar sig när man inte har ett arbete.” Inte någon typiskt amerikansk syn på företagande och självförverkligande, ändå är det den gamla mediemogulen och CNN-grundaren Ted Turners ord. Men uttalandet fångar vad många känner – medvetet eller omedvetet. I Sverige ligger önskan att bli löntagare närmare – det verkar enklast, mest förutsebart och klart tryggast.
NÄR TILLVÄXTVERKET i sin årliga Entreprenörsbarometer (sidan 9) ställer frågan, svarar nästan varannan person att de skulle kunna tänka sig att bli företagare.
Om de inte erbjuds ett jobb vill säga. För bara 32 procent skulle helst av allt vilja vara företagare medan 68 procent hellre är anställda.
Det finns tusen förklaringar till att anställning smäller högre än företagande och debatten brukar handla om alltifrån snåriga regler och rigida anställningssystem till den historiska dominansen av storföretag som stärkts av alliansen mellan näringsliv och politiker. Varefter det brukar sluta med att jo, det är både förhållandevis gynnsamt att ha en anställning i Sverige och förhållandevis knepigt att starta och driva företag här.
DESTO ROLIGARE ÄNDÅ, att så många försöker. Och lyckas. Kicki Theander till exempel. Hon säger lite blygsamt att hon lånade ett existerande koncept (Ekolådan) och utvecklade det vidare (Middagsfrid). Men med den uppsjö av kassar-med-mat-och-recept-för-att-underlätta-vardagen-företag som vuxit fram sedan dess är det inte orimligt att säga att hon uppfann en egen marknad.
Percy Nilsson har också lyckats. I den etablerade och svårforcerade byggmarknaden i södra Sverige. Även han gjorde det på sitt eget vis, vilket ni kan läsa om längre in i tidningen.
Hatten av för dem, och för alla andra entreprenörer i Sverige som vågar. Själv stannar jag som lycklig löneslav ett tag till.
Lisa Bergman
Chefredaktör