Regeringens reträtt

I ett bantat förslag om reformerad fåmansbolagsbeskattning ser småföretagen ut som vinnare. Men framtiden får utvisa hur reglerna slår i verkligheten.

DET HAR VARIT NÅGRA rundor sedan finansminister Anders Borg presenterade sitt förslag i maj. Då var kritiken oförsonlig. Reformen av 3:12-reglerna var ett hafsverk, remisstiden för kort, konsekvenserna svåra att överblicka. I juni backade Borg. Ändå tilltog kritiken.

NÄR ANDERS BORG 12 september kom med det slutliga förslaget hade fler förändringar gjorts för att blidka kritikerna. Nu skulle reglerna gynna de små på bekostnad av de stora. Språkbruket var tydligt: de ”normala” småföretagarna skulle värnas, medan det skulle bli slut på ”skattedrivna upplägg”.

Enligt finansdepartementet innebär förslaget att 99 procent av landets fåmansföretag inte berörs av förändringarna. Minst 50.000 delägare får sänkt skatt, bara 3.600 delägare ska få skattehöjning.

Argumentationen går igen från decennier av försök att hitta rätt balans i fåmansbeskattningen: företagande, legitimitet och rättvisa ska värnas, skatteplanering ska bekämpas. Problematiken är densamma: att fåmansföretagare, till skillnad från löntagare, har möjlighet att ta ut pengar ur företaget antingen som lön eller som utdelning.

Som finansministern konstaterade på presskonferensen:

– Med progressiv inkomstskatt och lägre skatt på kapitalinkomster är 3:12-reglerna nödvändiga. Så länge vi har statlig inkomstskatt kommer de finnas kvar.

HISTORIEN VISAR emellertid att det är svårt att hitta balansen. När den första lagstiftningen riktad mot fåmansföretag kom 1976 talades om skatteplanering och allvarliga skadeverkningar. Med den stora skattereformen 1990 kom nya regler för att stoppa omvandlingen från arbetsinkomster till kapitalinkomster. Reglerna las i 3:e paragrafen 12:e momentet i lagen om statlig inkomstskatt – därav namnet som hängt med. Enligt 3:12-reglerna skulle ett så kallat gränsbelopp beräknas. Principen är densamma som i dag; under beloppet kunde pengar tas ut som utdelning och beskattas som kapital, över beloppet skulle det tas ut som lön.

NÅGOT DECENNIUM senare hade pendeln svängt och den samlade politiska viljan var i stället inriktad på att gynna entreprenörskap. Då infördes förenklingsregeln samtidigt som gränsbeloppet höjdes genom att lönesummeregeln uppgraderades. Det öppnade för möjligheter för främst partnerbolag med många anställda att överutnyttja lönesummeregeln.

Den möjligheten vill regeringen nu täppa till. Frågan är vilka oanade följder de nya reglerna öppnar för. En fråga är vad kapitalkravet kommer att leda till. Det innebär att medarbetare, som vill satsa pengar i ett större fåmansbolag de arbetar i, kommer att diskrimineras jämfört med medarbetare i ett börsbolag eller riskkapitalbolag som kan ta hela ersättningen som utdelning med lägre skatt.

SKATTENESTORN Sven-Olof Lodin är kritisk.

– Om en medarbetare är beredd att riskera både en och två miljoner kronor kommer han eller hon ändå inte över tröskelgränsen för att få utnyttja lönesummeregeln. Det betyder att marginalskatten kan bli upp till 57 procent på utdelningen medan delägare i andra bolag betalar 25–30 procent. Det är inte att gynna risktagandet i våra mest innovativa företag.

Lisa Bergman