Visst finns det företagare som är mer sociala än andra, men det här med socialt entreprenörskap handlar mer om ökad samhällsnytta. Är det något nytt? Varför pratar så många om det? Är uppmärksamheten bra? Resultat synar samhällsföretagandet i sömmarna.
Vinstmaximering
Den stora behållningen med samhällsföretag är inte att de genererar pengar utan att de bidrar till ett bättre samhälle.
Alla företag gör nytta, men vissa gör lite större nytta än andra. Samhällsentreprenörer, eller sociala entreprenörer, och samhällsföretag har som affärsidé att de genom en innovation eller nytt tankesätt ska förbättra samhället.
– Det är samhällsvärdet som skiljer samhällsföretag från andra, säger Björn Bjerke, professor emeritus i entreprenörskap vid Linnéuniversitet.
En samhällsentreprenör kan alltså beskrivas som en person som vill skapa både kommersiellt värde och samhällsnytta.
På den virtuella mötesplatsen www.socialinnovation.se, KK-stiftelsens satsning på forskning och kunskapsutveckling kring samhällsentreprenörskap, kan man läsa att ”begrepp som social innovation, socialt entreprenörskap och samhällsentreprenörskap brukar förklaras som initiativ för att förbättra det som saknas eller inte fungerar i samhällsbygget”. Med den definitionen kan man se dessa företag lite varstans i samhället. Från Situation Stockholm-försäljaren på gatan till Postkodlotteriet på tv, från Mattecentrum i plugget till GodEl i kabeln, från Grameen Bank i Asien till Wikipedia i burken. Listan kan göras längre.
Gott så. Samtidigt är frågan: är inte alla företag bra för samhället? De fyller behov, möter efterfrågan, skapar arbeten och så vidare. Faktum är att definitionen av sociala entreprenörer har blivit allt mer omdiskuterad ju större plats det sociala entreprenörskapet tagit i den allmänna debatten.
Om man anser att syftet med företaget är det viktiga, inte företagstypen, blir slutsatsen att sociala entreprenörer kan verka inom alla sektorer, inom traditionella företag, offentliga eller ideella sektorn. Då är man inte så noga med att försöka specificera vilken typ av företag som gör samhällsnytta, utan konstaterar att verksamheten rör sig i skärningspunkten mellan offentlig sektor, näringsliv och ideell sektor.
I USA och Storbritannien har processen kommit lite längre och man har till och med inrättat särskilda bolagsformer för samhällsföretag. I Storbritannien infördes den nya bolagsformen CIC en förkortning för ”företag som bedriver handel med socialt syfte” och i USA finns en certifiering kallad B Corps för företag vars syfte är att lösa sociala eller ekologiska utmaningar och som uppfyller vissa krav på redovisning med mera.
Det här skulle vara en väg framåt även för Sverige. Det anser åtminstone Karl Palmås, docent i entreprenörskap och samhällsförändring på Chalmers i Göteborg, som efterlyser tydligare gränser med särskilda associationsformer och finansieringsformer för de sociala företagen.
– Den Angloamerikanska modellen innebär att de här företagen får ett starkt varumärke med stor offentlig tillit till att de verkligen sätter “det sociala syftet” främst. Det här skapar möjligheter att attrahera alternativa former av kapital, säger han. Enligt hans definition är den icke-vinstutdelande principen en avgörande faktor för om ett företag ska betraktas som ett samhällsföretag eller inte. Ta det här med välfärdsföretag som exempel. Visst kan man argumentera för att vinstdrivande välfärdsföretag gör stor nytta i samhället och fyller ett tomrum – men frågan är om de är samhällsföretag i ordets rätta bemärkelse.
Nej, inte i Sverige, menar Karl Palmås, som anser att den frågan kommit bort i vinst-i-välfärdsdiskussionen. Återigen kan man snegla på de brittiska reformerna av den skattefinansierade välfärden.
– Vitsen är att en begränsning av vinstutdelning klargör vilka företag som är samhällsföretag. Då slipper man centraliserad detaljstyrning och komplicerade avvägningar i upphandlingsförfarandet, säger han.
EU har givetvis gett sig in på området och kommissionen tycks luta åt att syftet avgör om det är ett samhällsföretag eller ej. Kommissionens Rådgivarbyrå för Europapolitik beskriver tre typer av sociala innovationer där sammanhanget också är viktigt.
Den första handlar om att möta sociala behov som varken marknaden eller offentliga sektorn rått på – en sorts kommersiellt uppgraderad välgörenhet. Som till exempel gatutidningar, ett sätt för hemlösa att tjäna egna pengar.
Den andra formen av sociala innovationer inträder när gränserna mellan olika sektorer i samhället har luckrats upp och därför riktar sig till samhället i stort och kan handla om alltifrån mikrolån till webbaserade uppslagsböcker.
Den tredje och sista typen av sociala företag syftar till att åstadkomma förändringar i kultur, politik eller värderingsfrågor och kan handla om att bekämpa våld, diskriminering, klimatpåverkan eller fattigdom. Till exempel Rättviseförmedlingen som arbetar mot diskriminering eller Machofabriken som arbetar förebyggande mot våld genom att påverka sociala manliga normer.
Inom EU pekar man på hälsa, sjukvård och miljö som intressanta områden för samhällsföretagande. Här skapas redan i dag produkter, tjänster, jobb och tillväxt, men den framtida potentialen är än viktigare. EU räknar med att det i dag finns två miljoner samhällsföretag som kombinerar vinstintresse med en samhällsförbättrande insats. Det motsvarar tio procent av Europas företagsflotta. Bara i Storbritannien räknar man med att det finns 60.000 företag med över 800.000 anställda.
Om samhällsföretagens raison d’être mer eller mindre uttalat knyts till vinstbegränsningar är det samtidigt deras ekonomiska akilleshäl som försvårar finansieringen. Därför fordras nya former av finansieringsmöjligheter. Här lyfts den omtalade folkfinansieringen (crowdfunding) fram som en möjlighet, alltså att man använder plattformar på nätet för att nå ut med sin affärsidé och därigenom få många-bäckar-små-finansiering av gemene man. Det finns också statliga och privata investeringsfonder särskilt inriktade på samhällsföretag.
En annan möjlighet är de så kallade impact investment-former som kännetecknas av att ge avkastning i både pengar och samhällsförbättring. Det finns också en form av filantropisk finansieringsform, venture philantrophy, särskilt avsedd för investeringar för att förbättra samhället. Som ett resultat av finansieringsivern har fonder etablerats i både Sverige – främst på kommunal nivå – och inom EU där den konkreta sjösättningen hindras av bland annat enhetliga certifieringssystem.
En naturlig följd, både av att begreppet samhällsföretag är omdiskuterat och av att finansieringsformerna är många och under utveckling, är att kraven på redovisning, rapportering och mätbarhet kommer att växa i takt med att diskussionen gör det. I Storbritannien har det som sagt kommit särskilda regleringar om transparens och rapportering för CiC:s. Även i Sverige växer kraven på insyn och mätbarhet som tar hänsyn till både finansiella och samhällsnyttiga effekter.
Klart är att samhällsföretagande och sociala innovationer på senare år har intagit en allt viktigare plats i samhällsdebatten. Det innebär inte för den skull att samhällsentreprenörskap är något nytt fenomen – det nya är att det talas mycket om det. Björn Bjerke är inne på att ökad valfrihet och större makt åt medborgaren har synliggjort förbättringsmöjligheterna för samhällets två andra sektorer – den offentliga och den affärsmässiga.
– Uppmärksamheten av samhällsföretagande har vuxit i takt med att medborgaren blivit mer värd och fått mer att säga till om, säger han.
Så parallellt med att medborgaren kliver fram har bristerna i samhället blivit synliga. Välkommen samhällsentreprenören, vars uppgift alltså är att med innovationer eller andra initiativ fylla ett tomrum som offentliga eller kommersiella intressen hittills inte rått på. I ett samhälle med ansträngda statsbudgetar, sociala klyftor, migrationsutmaningar och klimatförändringar blir samhällsföretagen viktigare.
– Men jag vet inte om man kan tala om en trend. Det är svårt att bevisa att företag tänkte mindre på samhället för säg tio eller tjugo år sedan. Däremot är det mycket vanligare att man vill kalla sig själv “samhällsentreprenörer”, men det är ju snarare en fråga om en hajp – om spridningen av ett nytt begrepp för gamla fenomen, säger Karl Palmås.
Han oroar sig över att den ökade uppmärksamheten bara är en hajp som förr eller senare anses vara ett luftslott.
Björn Bjerke är inne på samma spår och pekar på CSR, corporate social responsibility, som något många traditionella företag använder för att förbättra rykte och varumärke.
– Ofta är det bara tomma ord. Allt för många rider på vågen som samhällsföretagandet har skapat. Det är mer PR än verklighet, säger han.
Inför framtiden är det inte osannolikt att samhällsföretagandet växer i betydelse i takt med de sociala utmaningarna i samhället. Att enbart titta på ekonomisk tillväxt som framgångsfaktor ifrågasätts från allt mer kvalificerat håll. 2009 släpptes en rapport där bland andra Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Amartya Sen skrev att hållbar utveckling måste få en mer framträdande plats bredvid ekonomiska och sociala indikatorer. Här kan samhällsföretagen spela en viktig roll när allt fler vill påverka sin situation och sin framtid i ett större perspektiv.
– Vi måste agera för att bygga framtiden och inte bara sitta och vänta på att den ska komma, säger Björn Bjerke.
Lisa Bergman