F1 Avkastningsskatt och andra pensionsfrågor

Förhandsbeskedet HFD 2024 ref. 24 – det s.k. ”Lovisamålet” – är ett viktigt prejudikat för försäkringsbranschen eftersom det klargör att arvoden till försäkringsförmedlare kan finansieras inom ramen för pensionsförsäkringar utan att medföra negativa skattekonsekvenser.1

Sökanden var en anställd som stod i färd med att träffa en rad överenskommelser om sin tjänstepension med arbetsgivaren, en försäkringsförmedlare och ett försäkringsbolag. Via försäkringsförmedlaren skulle arbetsgivaren (som försäkringstagare) teckna en sedvanlig tjänstepensionsförsäkring för den anställde (som försäkrad och förmånstagare). Sedan försäkringen hade tecknats skulle försäkringsförmedlaren (enligt avtal mellan förmedlaren, den anställde och arbetsgivaren) bistå vid förvaltningen av försäkringsavtalet till exempel genom rådgivning och hantering angående placeringsalternativ, fondbyten, löne- och premiejusteringar, val av försäkringsskydd, upprättande och ändring av förmånstagarförordnande samt uttagsplanering inför och vid pension. Som ersättning skulle försäkringsförmedlaren ha rätt till ett månatligt arvode baserat på värdet på försäkringen. Det arvodet skulle (enligt avtal mellan förmedlaren, den anställde, arbetsgivaren och försäkringsbolaget) utbetalas av försäkringsbolaget till förmedlaren genom uttag av medel ur försäkringskapitalet. Avtalet om utbetalning skulle utgöra en del av försäkringsavtalet.

Huvudfrågan var om den avtalade modellen för att ersätta försäkringsförmedlaren kunde innebära att försäkringstagaren eller förmånstagaren tillförs medel ur eller på annat sätt förfogar över försäkringskapitalet i strid med inkomstskattelagens (1999:1229), IL, pensionsregler med konsekvensen att försäkringen ska diskvalificeras som pensionsförsäkring och avskattas. Eftersom avtalen utgjorde tillägg till försäkringsavtalet menade Skatteverket att försäkringen inte kunde klassificeras som en pensionsförsäkring och framhöll att modellen innebar att arbetsgivarens och den anställdes privata kostnader finansieras genom förtida uttag av pensionskapital. Den sökande framhöll för sin del att tjänsterna var identiska med sådana som ett försäkringsbolag självt kan tillhandahålla och att det skulle vara ett stort konkurrensproblem om en ogynnsam avskattning sker bara för att tjänsterna utförs av en försäkringsförmedlare.

Skatterättsnämnden delade Skatteverkets uppfattning. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde dock en annan bedömning och kom fram till att den nu omfrågade ersättningsmodellen för försäkringsförmedlare kunde bedömas på motsvarande sätt som den ersättningsmodell för kapitalförvaltare som godtogs i HFD 2022 ref. 21.2 I det rättsfallet prövades om en avgift som skulle tas ut ur en tjänstepensionsförsäkrings kapital för att täcka kostnaden för extern diskretionär förvaltning av försäkringskapitalet innebar att förmånstagaren fick ut medel ur försäkringen i strid med villkoren i 58 kap. IL. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade då att kapitalet i en pensionsförsäkring måste förvaltas och att det inte kunde anses strida mot pensioneringssyftet att avgiften för denna förvaltning belastade försäkringen. I det nu aktuella målet var det i stället fråga om en försäkringsförmedlares tillhandahållande av rådgivning som sträcker sig bortom den rena förvaltningen av försäkringskapitalet, i det att den även inbegriper sådant bistånd vid förvaltning av försäkringsavtal som omfattas av lagen om försäkringsdistribution (2018:1219). Sådana tjänster får ofta betraktas som nödvändiga för att försäkringen ska få en utformning som passar den anställdes önskemål och behov samt för att den anställde ska kunna tillgodogöra sig pensionsförmånerna på bästa sätt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det inte skulle strida mot pensioneringssyftet att arvodet till försäkringsförmedlaren skulle belasta försäkringen och de avtal som beskrevs i ansökan medförde inte att försäkringen förlorade sin karaktär av pensionsförsäkring.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är välkommet och befäster principen att betalning för tjänster som klart betingas av förvaltningen av själva försäkringsavtalet eller dess underliggande kapital som regel ska hänföras till försäkringen som sådan snarare än att ses som en personlig kostnad, förmån eller uttag. Detta är naturligt eftersom det är försäkringsbolaget som äger de tillgångar som ska täcka framtida utbetalningar till försäkringstagare och förmånstagare samtidigt som tillhandhållandet av försäkringsdistributions- och kapitalförvaltningstjänster är strikt reglerade och står under Finansinspektionens tillsyn. I RÅ 2005 not. 132 – som avsåg kapitalförsäkring – kunde försäkringstagaren, som själv inte ägde tillgångarna, inte få rätt till avdrag för de avgifter för förvaltningen som han själv eller försäkringsgivaren skulle betala till den externa kapitalförvaltaren. I HFD 2018 ref. 68 – som avsåg förmånsbeskattning – kunde en anställd inte beskattas för en av arbetsgivaren bekostad rådgivning kring de pensionsförmåner som arbetsgivaren hade utfäst och för vars tryggande denne hade rätt till avdrag. I HFD 2022 ref. 21 – som avsåg tjänstepensionsförsäkring – kunde de avgifter som försäkringsbolaget skulle betala till en fristående kapitalförvaltare inte jämställas med förtida uttag i strid med pensionsvillkoren.

Genom HFD 2024 ref. 24 – som avsåg tjänstepensionsförsäkring – står det nu klart att medel kan tas ut ur kapitalet i en pensionsförsäkring också för att finansiera arvode till en försäkringsförmedlare som tillhandahåller försäkringsdistributionstjänster. Enligt Skatteverkets uppfattning gäller detta endast för sådan rådgivning som inte hade varit en skattepliktig förmån för den anställda om arbetsgivaren finansierat den (jfr HFD 2018 ref. 68). Det bör vidare noteras att Skatteverket har påpekat att det aktuella förhandsbeskedet avser inkomstskattefrågor och således inte omfattar bedömningen av mervärdesskatt i förhållande till de rådgivningstjänster som tillhandahålls av försäkringsförmedlaren.

Daniel Starberg, skattejurist, BDO