Målet C-387/22 Nord Vest Pro Sani Pro SRL mot Administraţia Judeţeană a Finanţelor Publice Satu Mare, Direcţia Generală Regională a Finanţelor Publice Cluj-Napoca gällde rumänska skatteregler för anställda i byggsektorn och fri rörlighet för tjänster. Nord Vest Pro var ett rumänskt byggföretag som tillhandahöll tjänster i Tyskland och Österrike i form av utstationering av arbetstagare för byggnadsarbeten. Enligt rumänsk lagstiftning kunde skattemässiga och sociala förmåner endast beviljas sådana anställda i byggföretag som utförde arbete på rumänskt territorium. Bland annat beviljades befrielse från inkomstskatt för sådana anställda. Regleringen var visserligen icke-diskriminerande såtillvida att den gällde alla företag (under förutsättning att deras anställda utförde arbete i Rumänien). Regleringen kunde dock avhålla företag från att tillhandahålla byggtjänster i andra medlemsstater.
Det kunde inte definitivt bedömas om byggföretag med utstationerade arbetstagare var i en situation som var objektivt jämförbar med en motsvarande inhemsk situation. Utifrån de uppgifter som hade presenterats i EU-domstolen syntes det emellertid inte föreligga några objektiva skillnader mellan dessa situationer. Särskilt kan noteras att den rumänska regeringen hade anfört att regleringen syftade till att höja nettolönen för arbetstagare inom byggsektorn i Rumänien. Enligt EU-domstolen kunde det dock inte uteslutas att skattebefrielsen också var tillämplig på arbetstagare med samma nettolön som arbetstagare som utförde byggtjänster i andra medlemsstater.
För att rättfärdiga restriktionen hade den rumänska regeringen anfört tre argument. Lagstiftningen ansågs vara motiverad med hänsyn till 1) behovet att säkerställa ett socialt skydd för arbetstagare inom byggsektorn, 2) behovet att bekämpa dolt arbete och skattebedrägeri, och 3) den rumänska byggsektorns brist på arbetskraft till följd av lönedriven migration av arbetstagare till utlandet. Det första och tredje argumentet skulle enligt EU-domstolen kunna godtas som tvingande skäl av allmänintresse i det aktuella fallet.
Det kunde vara godtagbart för att säkerställa ett socialt skydd för arbetstagare att genom skatte- och avgiftslättnader höja nettolönen för arbetstagare. Den nationella domstolen behövde dock kontrollera att lagstiftningen var ”ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa det sociala skyddet för arbetstagare inom byggsektorn genom att minska den befintliga löneskillnaden på unionsnivå, genom att bland annat försäkra sig om att företagen i praktiken övervältrar de skatte- och sociala förmåner som uppbärs på de löner som betalas till arbetstagarna och som leder till en löneökning” (punkt 59). Det behövde också säkerställas att regleringen inte gick utöver vad som var nödvändigt för att säkerställa det sociala skyddet.
Att motverka lönedriven migration av arbetstagare kunde i princip accepteras som ett sätt att bekämpa systemrisker inom en betydelsefull sektor (exempelvis byggsektorn). Även i denna fråga behövde dock den nationella domstolen säkerställa att lagstiftningen var ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att målet uppnås och att lagstiftningen var nödvändig för att uppnå målet.
Avgörandet belyser att det finns möjligheter att rättfärdiga restriktioner mot fri rörlighet vad gäller skattelagstiftning som har införts av sociala eller arbetsmarknadspolitiska skäl. I dessa fall läggs dock ett omfattande ansvar på de nationella domstolarna att göra en bedömning av lagstiftningens träffsäkerhet och nödvändighet. Det är bestickande hur fåordig EU-domstolen är i dessa delar, medan den i vissa andra avgöranden (exempelvis på företagsskatteområdet) tillhandahåller omfattande vägledning om hur proportionalitetsprövningar ska genomföras.
Martin Berglund, professor i finansrätt, Uppsala universitet
Mattias Dahlberg, professor i finansrätt, Uppsala universitet