A4 Fri rörlighet för arbetstagare

A4 Fri rörlighet för arbetstagare

Under år 2024 har endast en dom rörande fri rörlighet för arbetstagare meddelats av EU-domstolen, mål C-627/22 AB mot Finanzamt Köln-Süd.1 I målet aktualiserades frågan om tyska regler stred mot artiklarna om fri rörlighet för personer i avtalet mellan EU och Schweiz. Den skattskyldige (nedan benämnd AB) var tysk medborgare och anställd av ett tyskt bolag med säte i Tyskland. AB hade hemvist i Schweiz och utförde arbetet delvis på distans och delvis genom tjänsteresor till Tyskland. AB var begränsat skattskyldig i Tyskland och hans arbetsgivare innehöll källskatt på den del av lönen där arbetet utfördes i Tyskland. Källskatten betalades därefter till den tyska skattemyndigheten.

För sina tjänsteresor använda AB egen bil för vilken han stod kostnaderna. AB blev beskattad enligt det förenklade förfarandet med källskatt på tjänsteinkomsterna.2 De tyska reglerna medgav att EU/EES-medborgare bosatta i Tyskland eller EU/EES frivilligt kunde ansöka om beskattning i Tyskland och då få tillgodogöra sig kostnader för inkomsternas förvärvande samt få innehållen källskatt tillgodoräknad. Denna möjlighet fanns dock inte för tyska och schweiziska medborgare bosatta i Schweiz. Frågan i målet var om de tyska reglerna stred mot reglerna om fri rörlighet för personer enligt avtalet.

EU-domstolen inleder med att konstatera att avtalet är en internationell traktat, varför 1969 års Wienkonventionen är tillämplig. Därefter konstaterar domstolen att avtalet är tillämpligt avseende såväl personkrets som materiellt tillämpningsområde. AB omfattades av reglerna för anställda.3 Vidare konstaterar domstolen att det är en skattemässig förmån att få välja beskattning (bruttobeskattning med avdrag i stället för nettobeskattning), vilken nekats AB i nu aktuellt fall. Nästa fråga blev följaktligen om AB befann sig i en objektivt jämförbar situation med en arbetstagare bosatt i Tyskland. I stället för att jämföra med en i Tyskland bosatt person synes domstolen för en gångs skull jämföra med en person som är bosatt i en annan medlemsstat.4 En sådan person skulle ha fått välja. I avsaknad av skäl för att exkludera personer med hemvist i just Schweiz konstaterar EU-domstolen att situationerna är jämförbara. EU-domstolen godtar inte den tyska regeringens motivering av reglerna med stöd av att förhindra skatteundandragande, säkerställa indrivning eller skattesystemets inre sammanhang. Avslutningsvis argumenterade den tyska regeringen för att stoppklausulen i artikel 13 i avtalet skulle tillåta den aktuella beskattningen. Domstolen menar dock att artikel 13 i avtalet inte är att jämställa med stand-still klausulen i artikel 64 FEUF.

Domen får ses som ytterligare en i den rad av domar som går i linje med Schumacker-doktrinen.5 I nu aktuellt mål innebar detta att AB efter ansökan skulle få tillgodoräknas kostnader för de tyska inkomster förvärvande. Nämnvärt i sammanhanget är att det tyska skatteministeriet strax efter domstolens avgörande utfärdade en vägledning om möjligheten att ansöka om en tillämpning av reglerna i enlighet med EU-domstolens tolkning för alla pågående ärenden.6 För svensk del torde målet ha begränsad betydelse då det numer finns en möjlighet i 4 § SINK att välja att bli beskattad enligt inkomstskattelagen (bruttobeskattning med vissa möjligheter till avdrag).

Katia Cejie, professor i finansrätt, Uppsala universitet