Skatteverkets ställningstaganden och överklagbarhet

I Skattenytt nummer 1 2025 analyserar Caroline Nordklint frågan om Skatteverkets ställningstaganden är överklagbara och om de skattskyldiga garanteras ett tillräckligt rättsskydd. I denna artikel redogör Skatteverket för sin syn på frågan om ställningstagandena är överklagbara samt om det är ändamålsenligt att tillåta överklagbarhet för att stärka rättssäkerheten i skatteförfarandet.

1 Inledning

I artikeln, Skatteverkets uttalanden och överklagbarhet, analyserar Nordklint om Skatteverkets ställningstaganden är överklagbara och om de skattskyldiga garanteras ett tillräckligt rättsskydd. Nordklints slutsats är att Skatteverkets ställningstaganden inte generellt kan betraktas som överklagbara, men hon tar upp några exempel på ställningstaganden som bedöms vara svårkategoriserade. Nordklint bedömer att Skatteverkets ställningstaganden om mervärdesskatt för samfällighetsföreningar1 och bostadsrättsomvandlingar2 var så handlingsdirigerande med sådana påvisbara effekter att enskildas behov av rättsskydd motiverar att betrakta dessa som överklagbara förvaltningsbeslut.

Nordklints generella genomgång av överklagbarheten stämmer i mycket överens med Skatteverkets syn på ämnet och har många förtjänster men vissa delar skulle kunna utvecklas. Detta gäller bl.a. vilken överklagandebestämmelse som ska tillämpas, gränsdragningen mot faktiskt handlande, normbeslut och dess överklagbarhet samt betydelsen av saklegitimation.

I denna artikel redogör Skatteverket för sin syn på dessa frågor och om det är ändamålsenligt att tillåta överklagbarhet för att stärka rättssäkerheten i skatteförfarandet.

2 Vilken överklagandebestämmelse ska tillämpas?

En grundläggande fråga är vilken författningsbestämmelse som ska tillämpas vid bedömningen av ställningstagandenas överklagbarhet samt om det blir någon skillnad i praktiken. Är det 67 kap. 2 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244),3SFL, eller är det den subsidiära bestämmelsen 41 § förvaltningslagen (2017:900),4 FL, som ska tillämpas? Nordklint avhandlar detta i sin artikel i avsnitt 4. Hon redogör för båda lagrummen och pekar på skillnaden i kontraritet – till skillnad mot det allmänna förvaltningsförfarandet får skattebeslut överklagas även om beslutet inte är till nackdel för den som beslutet gäller. Nordklint gör emellertid inte i sin artikel ett tydligt vägval kring vilken bestämmelse som ska tillämpas vid ett överklagande.

I förarbetena till skatteförfarandelagen uttalas att det endast är möjligt att överklaga beslut som har någon rättslig eller faktisk verkan samt att överklagbarheten begränsas av förvaltningsrättslig praxis.5 Rekvisitet i skatteförfarandelagen, ”betydelse för något annat förhållande mellan en enskild och det allmänna”, verkar därmed inte omfatta fler beslut än vad som ryms inom förvaltningslagens allmänna överklagandebestämmelser.

Samtidigt bör ett beslut som uppfyller förvaltningslagens rekvisit om att det ”kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt” i regel anses utgöra ett beslut som har betydelse för ”något annat förhållande mellan en enskild och det allmänna” såsom rekvisitet är i skatteförfarandelagen. Frågan om Skatteverkets ställningstaganden är överklagbara torde därför bedömas lika oavsett om bedömningen görs enligt förvaltningslagen eller skatteförfarandelagen.

Det uppstår emellertid vissa skillnader. Förvaltningslagen har såsom nämnts av Nordklint ett kontraritetskrav, dvs. att beslutet ska ha gått den enskilda emot,6 vilket inte finns i skatteförfarandelagens överklagandebestämmelser.7 Skatteförfarandelagens bestämmelser om omprövning8 och överklagandetider9 är vidare mer långtgående än förvaltningslagens bestämmelser. Förvaltningslagen ställer krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten,10 medan skatteförfarandelagen endast har krav på prövningstillstånd för vissa typer av beslut.11 I ett ärende eller mål enligt skatteförfarandelagen finns det möjligheter att få ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning.12 Det är däremot inte möjligt att direkt i förvaltningsdomstol få ersättning för kostnader i ett mål som överklagas enligt förvaltningslagen.13 Det är därför av intresse att bestämma vilken överklagandebestämmelse som ska anses vara tillämplig.

Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen så tillämpas den bestämmelsen.14 Skatteförfarandelagens bestämmelser skulle därmed ha företräde om dessa var tillämpliga.

Skatteverkets ställningstaganden kan emellertid, oavsett hur de ska kategoriseras, inte anses vara något beslut enligt skatteförfarandelagen då det där saknas specifika bestämmelser om att Skatteverket ska besluta om ställningstaganden. Frågan om överklagbarhet får därför prövas med utgångspunkt i förvaltningslagens bestämmelser och allmänna förvaltningsrättsliga principer.15

3 Är ställningstagandena faktiskt handlande eller någon form av förvaltningsbeslut?

För att avgöra om Skatteverkets ställningstaganden kan prövas av allmän förvaltningsdomstol krävs först en bedömning av om dessa utgör någon form av beslut.

Nordklint avhandlar vad som utgör ett förvaltningsbeslut i avsnitt 3 i sin artikel. Hon tar upp relevant praxis på området.16 Det finns i stort inte något att anmärka på den genomgången. Det som är avgörande för om ett ställningstagande ska betraktas som ett förvaltningsbeslut är om det innehåller ett uttalande som syftar till att påverka andra myndigheter eller enskilda att agera på ett visst sätt, dvs. om det är avsett att vara handlingsdirigerande. Det är uttalandets syfte och innehåll som avgör dess karaktär av förvaltningsbeslut, inte dess yttre form.

Nordklint gör emellertid ingen tydlig bedömning kring hur gränsdragningen mellan ärendehandläggning och faktiskt handlande påverkar bedömningen av om Skatteverkets ställningstaganden är överklagbara.

Myndigheternas ärendehandläggning utmynnar i ett förvaltningsbeslut i det enskilda fallet, även om det givetvis kan inbegripa flera rättssubjekt. Myndighetens faktiska handlande leder däremot inte till ett förvaltningsbeslut utan innebär endast att viss verksamhet bedrivs eller att praktiska åtgärder vidtas. Om en åtgärd enbart består av faktiskt handlande och därmed inte utgör ett förvaltningsbeslut så kan åtgärden inte överklagas redan av den anledningen. Först när det har konstaterats att det finns ett förvaltningsbeslut prövas om det har sådana effekter, faktisk verkan, att det utgör ett överklagbart beslut.

Ett typexempel på faktisk verksamhet hos Skatteverket är de upplysningar och råd som ges av Skatteupplysningen. Av förarbetena till förvaltningslagen framgår nämligen att när en myndighet lämnar upplysningar och råd med stöd av den allmänna bestämmelsen om service17 i förvaltningslagen anses detta inte ge uttryck för ett beslut i förvaltningsrättslig mening, trots att informationen kan påverka mottagarens handlande.18 Skälet för detta synsätt är att den information som lämnas genom myndighetens faktiska handlande i ett sådant fall innefattar ett besked som adressaten inte nödvändigtvis måste följa och som därför inte har ett normerande syfte. Om en myndighet däremot fullgör en särskilt författningsreglerad uppgift att lämna råd och upplysningar anses myndighetens åtgärder innefatta handläggning av ett ärende. Det som följer av motivuttalanden har även bekräftats i praxis. I HFD 2020 ref. 12 bedömdes om Skogsstyrelsens utskick av en vägledning med råd och anvisningar utgjorde ett förvaltningsbeslut. Högsta förvaltningsdomstolen fäste vikt vid att utskicket inte hade ”lämnats med stöd av Skogsstyrelsens allmänna serviceskyldighet utan hade tillkommit inom ramen för myndighetens tillsyn”. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma distinktion i HFD 2025 ref. 24 angående Skatteverkets åtgärder att registrera ett uppskovsbelopp på en ny ägare samt att informera om registreringen. Högsta förvaltningsdomstolen noterade att det inte fanns någon skyldighet enligt specialförfattning att informera den enskilde om registreringen. Meddelandet fick därmed betraktas som en serviceåtgärd enligt 6 § förvaltningslagen. Skatteverkets åtgärder utgjorde därför inte ärendehandläggning som hade utmynnat i ett förvaltningsbeslut, utan var att betrakta som faktisk verksamhet i form av registervård och service.

I Rättslig vägledning19 publicerar Skatteverket information inom verkets verksamhetsområden. Rättslig vägledning syftar till att beskriva de tolkningar som Skatteverket gör i olika frågor. Informationen vänder sig främst till medarbetare som arbetar inom Skatteverkets verksamhetsområden, men möjliggör för privatpersoner och företag att på ett enkelt sätt få tillgång till information om Skatteverkets ståndpunkt i rättsliga frågor på ett samlat sätt.

Publiceringen av ställningstaganden i Rättslig vägledning sker inte inom ramen för ett enskilt ärende utan får anses vara ett utflöde av den allmänna serviceskyldigheten20 och Skatteverkets uppdrag att tillhandahålla behovsanpassad, lättillgänglig och kvalificerad information.21 Vår bedömning är därför att Skatteverkets publicering av ställningstaganden är någon form av faktiskt handlande och inte ska klassificeras som ett förvaltningsbeslut. Ställningstagandena är därmed inte överklagbara redan av den anledningen. För fullständighetens skull analyseras dock nedan även övriga förutsättningar för överklagbarhet.

4 Är ställningstagandena ett förvaltningsbeslut?

För det fall att Skatteverkets ställningstaganden är att betrakta som någon form av beslut, och inte faktiskt handlande, blir nästa steg i analysen vad det är för typ av beslut samt om detta är en typ av beslut som kan överklagas. Därvidlag bör en gränsdragning mot så kallade normbeslut ske, eftersom Skatteverkets ställningstaganden uppvisar vissa likheter med normbeslut.

Ett normbeslut syftar typiskt sett till att vara normerande, dvs. påverka handlingsmönstret hos en obestämd krets av adressater. De kännetecknas av att de i huvudsak är bindande för såväl myndigheter som enskilda, samt att de har utformats på ett allmängiltigt sätt som inte bara avser ett konkret fall utan har generell tillämpbarhet. Normbeslut anses vara generella även om de är specificerade till situationer av ett visst slag, vissa typer av handlingssätt eller om det riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer såsom alla företag som bedriver en viss typ av verksamhet.22

Enligt svensk rättstradition är normbeslut som riktar sig till allmänheten som regel inte överklagbara. Detta beror bland annat på att sådana beslut avviker från det individinriktade system som präglar förvaltningsförfarandet. Att dessa typer av generella beslut inte kan överklagas framgår av bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt fast lagstiftningspraxis avses med uttrycket ”beslut” i en överklagandebestämmelse endast förvaltningsbeslut i enskilda fall om inte något annat uttryckligen föreskrivs.23 Med anledning av detta uttalas i förarbetena till förvaltningslagen att eftersom överklagandebestämmelsen i 41 § förvaltningslagen endast avser beslut i enskilda fall omfattas inte normbeslut av bestämmelsens tillämpningsområde.24

Det kan argumenteras för att Skatteverkets ställningstaganden har karaktären av ett normbeslut. Det kan anföras att de syftar till att vara normerande, dvs. påverka handlingsmönstret hos en obestämd krets av adressater. De utformas på ett allmängiltigt sätt som inte bara avser ett konkret skattesubjekt utan har generell tillämpbarhet. Ställningstagandena är emellertid samtidigt inte bindande, varken till syfte eller till form. Ställningstagandena är därför inte att betrakta som normbeslut i juridisk mening, utan kanske snarare mer har karaktären av ett allmänt råd.

Enligt vår mening har det emellertid ingen avgörande betydelse för bedömningen om överklagbarhet huruvida ställningstagandet ska klassificeras som ett normbeslut. Det räcker nämligen att konstatera att det är en typ av beslut som inte omfattas av förvaltningslagens överklagandebestämmelser. Såsom nämnts ovan omfattar överklagandebestämmelserna i förvaltningslagen endast förvaltningsbeslut, dvs. ett beslut i det enskilda fallet.25 Detta innebär, motsatsvis, att normbeslut och övriga generella allmängiltiga beslut inte kan överklagas. Eftersom ställningstagandena i vart fall inte kan klassificeras som ett beslut i det enskilda fallet så kan dessa inte överklagas. Det brister således i fråga om rekvisitet ”beslut” i 41 § förvaltningslagen.

5 Är det ett förvaltningsbeslut med faktiska verkningar av kvalificerat slag?

För det fall att Skatteverkets ställningstaganden inte klassificeras som faktiskt handlande och därutöver betraktas som ett beslut i det enskilda fallet, ett förvaltningsbeslut, uppkommer en ytterligare prövning i frågan om överklagbarhet. Det är endast beslut med faktiska verkningar av kvalificerat slag som kan överklagas. Nordklint avhandlar detta i sin artikel i avsnitt 4, utan att några större invändningar kan resas från vår sida.

Överklagandeinstitutets funktion är att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upphävt, eller, med andra ord, att få de oönskade konsekvenserna eliminerade. Av detta följer att endast beslut som har eller är ägnade att få en påvisbar effekt för den som berörs av beslutet tillerkänns överklagbarhet. Avgörande för bedömningen av ett besluts överklagbarhet är beslutets faktiska verkningar för den som berörs av det. Det måste vara en påverkan av tillräckligt kvalificerat slag för att ett beslut ska vara överklagbart. Det ska göras en objektiv bedömning av om ett beslut av ett visst slag typiskt sett medför att kravet på påverkan är uppfyllt. Det handlar således inte om en subjektiv bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, utan om en objektiv värdering av beslutets typiska konsekvenser. Frågan om ett beslut är överklagbart eller inte ska vidare avgöras utifrån dess innehåll och det saknar därmed betydelse hur myndigheten har rubricerat sitt ställningstagande.26

Ett ställningstagande har bl.a. som syfte att informera skattesubjekten kring Skatteverkets syn på vissa frågor så att dessa sedan kan deklarera skatter och avgifter på ett enligt verket korrekt sätt. Ställningstagandena saknar självständig rättsverkan och utgör i praktiken endast information om hur Skatteverket avser att bedöma en viss fråga framöver. Den faktiska effekten av Skatteverkets bedömning uppstår därför först senare i samband med ett efterföljande ärende och beslut om skatt. När faktisk verkan uppstår genom ett senare beslut, och detta beslut i sig är överklagbart, så kan det hävdas att det saknas en påverkan av tillräckligt kvalificerat slag för att tillåta överklagbarhet.27 Vår bedömning är därför att Skatteverkets ställningstaganden i regel inte kan anses ha en sådan faktisk verkan av kvalificerat slag som krävs för överklagbarhet.

6 Vad skiljer Skatteverkets ställningstaganden mot Livsmedelsverkets agerande i olivoljemålet?

Det är relevant att ställa frågan vad som egentligen skiljer Skatteverkets ställningstaganden från Livsmedelsverkets agerande i det så kallade olivoljemålet, RÅ 2004 ref. 8. Bakgrunden i det målet var att Livsmedelsverket hade skickat ut en informationsskrivelse och ett pressmeddelande där det angavs att vissa olivoljor innehöll för höga halter av ett ämne och därför var otjänliga och inte fick säljas. Detta gav intryck av ett förbud, trots att skrivelserna var utformade som information. En av våra slutsatser ovan är att förvaltningslagens överklagandebestämmelser endast är tillämpliga för beslut i det enskilda fallet. Utgjorde inte Livsmedelsverkets skrivelse och pressmeddelande också ett beslut av generell allmängiltig karaktär som inte borde kunna överklagas?

Den avgörande skillnaden är att Livsmedelsverkets agerande bedömdes utgöra ett kompetensöverskridande. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen hade Livsmedelsverket sammanblandat sitt informationsansvar med sin tillsynsroll och därigenom skapat intryck av ett ingripande i ett konkret fall. Både offentliga och privata aktörer agerade i enlighet med detta och handlade som om de vore bundna av informationsskrivelsen. Genom att inte hålla isär sina olika funktioner hade Livsmedelsverket gått utöver sin uppgift att lämna information, varför beslutet skulle undanröjas.

Högsta förvaltningsdomstolen har även i HFD 2018 ref. 23 förtydligat utgången i olivoljemålet och förklarat att om en myndighet går utöver sin befogenhet så uppkommer ett överklagbart beslut, förutsatt att detta har getts ett innehåll som är avsett att påverka den som berörs av avgörandet. Eftersom en domstol inte har längre gående befogenheter än beslutsmyndigheten ska beslutet i en sådan situation undanröjas.

Att Skatteverket publicerar ställningstaganden ligger inom ramen för verkets kompetens och informationsansvar.28

7 Skapar ställningstaganden saklegitimation för några mottagare?

Enligt 42 § förvaltningslagen får ett beslut endast överklagas av ”den som beslutet angår”. Genom uttrycket klargörs att den som överklagar ett beslut måste ha ett visst intresse i saken för att överklagandet ska tas upp till prövning. Detta kallas för att klaganden ska vara saklegitimerad. Det finns alltså inte någon rätt för var och en att överklaga. Hör klaganden inte till kretsen av saklegitimerade intressenter, ska ett överklagande avvisas utan prövning i sak. Klagorätt har i första hand den som är part, men ett beslut kan också angå andra som kan vara klagoberättigade. Allmänt sett brukar det för klagorätt krävas att beslutet antingen påverkar personens rättsliga ställning eller rör ett intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen.29

I förarbetena till förvaltningslagen uttalas att ett normbeslut i allmänhet inte kan anses angå någon på ett sådant sätt att denne har rätt att överklaga beslutet.30 Skatteverkets ställningstaganden riktar sig på motsvarande sätt inte till någon enskild person utan till allmänheten, en obestämd krets av adressater. För det fall att ställningstagandet skulle klassificeras som ett beslut så kan ett sådant generellt beslut enligt vår mening inte anses angå någon på ett sådant sätt att denne har rätt att överklaga beslutet enligt förvaltningslagens regler. Det brister således även i fråga om rekvisitet ”angår” i 42 § förvaltningslagen.

8 Slutsatser kring frågan om överklagbarhet

Vår bedömning är att Skatteverkets ställningstaganden bör klassificeras som någon form av faktiskt handlande och inte någon form av beslut. Ställningstagandena är därför inte överklagbara redan av den anledningen. Om ställningstagandena skulle kategoriseras som någon form av beslut, så är det i vart fall inte fråga om ett förvaltningsbeslut, dvs. ett beslut i det enskilda fallet. Ställningstagandena kan därför inte överklagas även av den anledningen eftersom överklagandebestämmelserna i förvaltningslagen endast tar sikte på förvaltningsbeslut i enskilda fall. Därutöver riktar sig ställningstagandena till en obestämd krets och “angår” därför inte någon enskild på ett sådant sätt som kan grunda klagorätt enligt förvaltningslagens bestämmelser. Slutligen uppstår faktisk verkan först i samband med efterföljande ärendehandläggning och beslut om skatt. Ställningstagandena har inte sådan faktisk verkan av kvalificerat slag som krävs för överklagbarhet.

Enligt vår mening brister det således i flera avseenden kring överklagbarheten och det står därmed klart att Skatteverkets ställningstaganden inte kan överprövas i förvaltningsdomstol.

9 Bör rättssäkerheten i skatteförfarandet ytterligare stärkas t.ex. genom att ställningstaganden kan överklagas?

Även om vår bedömning är att Skatteverkets ställningstaganden inte är överklagbara så belyser de ställningstaganden som Nordklint tar upp i artikeln ett verkligt och praktiskt relevant problem. Innebörden av Skatteverkets ställningstagande om mervärdesskatt för samfällighetsföreningar31 var att föreningarnas tillhandahållande bedömdes utgöra en omsättning i mervärdesskattehänseende. Det uttalades att samfällighetsföreningarna därmed skulle ta ut mervärdesskatt med utgångspunkt i de ersättningar medlemmarna betalade. Det är möjligt att samfällighetsföreningarna i teorin hade kunnat vägra att följa ställningstagandet och utmana Skatteverkets bedömning. Ställningstagandena är som sagt inte rättsligt bindande. I praktiken så kunde samfällighetsföreningarna inte göra annat än att följa Skatteverkets bedömning och börja deklarera mervärdesskatt för de ersättningar som medlemmarna betalade. Det finns därför anledning att diskutera hur rättsreglerna borde utformas (de lege ferenda).

I teorin så skulle förvaltningsdomstolarna genom praxis kunna tillåta överklaganden av Skatteverkets ställningstaganden. Det är domstolarna som avgör om ett överklagande ska tillåtas32 och såvitt känt har någon aldrig prövat att överklaga ett av Skatteverkets ställningstaganden. Man kan tänka sig att någon skattskyldig överklagar ett ställningstagande, hänvisar till Nordklints artikel och förklarar varför ställningstagandet leder till en faktisk verkan av kvalificerat slag. Att genom praxis, eller via lagstiftning, införa en rätt att överklaga Skatteverkets ställningstaganden framstår dock inte som en ändamålsenlig lösning.

Vi ser många praktiska problem med en sådan lösning. Det uppstår grundläggande frågor om hur rättskraft och litis pendens skulle hanteras. Om en enskild får rätt mot Skatteverket och får ett ställningstagande upphävt, är Skatteverket då bunden av domen i det framtida ärendet om beskattning? Om domstolen å andra sidan inte upphäver ställningstagandet, innebär detta att samma enskild inte har möjlighet att överklaga det framtida beslutet om skatt eftersom frågan är rättskraftigt avgjord?

Om överklagandet av ställningstagandet sker i en process enligt skatteförfarandelagen så kan det diskuteras om nästföljande process är samma sak och om bestämmelsen i 66 kap. 3 § skatteförfarandelagen förhindrar en ny prövning på grund av res judicata. Om överklagandet sker enligt förvaltningslagen så är saken lite mer komplicerad.33 Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer gäller att ett domstolsavgörande som för den enskilde är gynnande inte får ersättas med ett beslut om samma sak som är till den enskildes nackdel. Har däremot domstol meddelat ett för den enskilde betungande beslut så får saken prövas på nytt av myndigheten. Det skulle kunna argumenteras för att om den enskilde får ställningstagandet undanröjt så är detta ett gynnande avgörande som Skatteverket inte får frångå vid den efterföljande beskattningen. Men om domstolen inte ändrar beslutet torde den enskilde alltjämt kunna angripa bedömningen i en senare process om beslutet om slutlig skatt överklagas.

Det finns även en risk för parallella processer om överklaganden tillåts både vad gäller ställningstaganden och skattebeslut i samma fråga. Därutöver kan det förekomma att flera enskilda överklagar samma ställningstagande till olika förvaltningsdomstolar, vid skilda tillfällen. Det är tydligt att samma ställningstagande skulle kunna komma att prövas av olika kammarrätter, exempelvis i Stockholm och Göteborg, med olika utgång som följd.

Det blir även problem med överklagandetider. Eftersom ställningstaganden meddelas på Skatteverkets webbplats, men inte på annat sätt kungörs, blir det i praktiken en evig överklagandetid om tiden räknas från dagen då en enskild tog del av informationen.34

Ett ytterligare problem är möjligheten att få ett snabbt avgörande i frågan. Givet de nuvarande omloppstiderna för skattemål i förvaltningsdomstolarna skulle ett överklagande av ett ställningstagande säkert kunna ta uppemot till två–tre år. Under den tiden hinner de eventuella negativa verkningarna göra sig gällande. Den enskilde skulle alltså inte hamna i någon nämnvärt bättre situation än om skattebeslutet istället överklagades. Syftet med överklagandeinstitutet, att tillgodose behovet av rättsskydd och eliminera de negativa effekterna, skulle således inte bli bättre tillgodosett genom att tillåta överklaganden av ställningstaganden.

Det enda praktiskt gångbara alternativet tycks vara det som föreslogs i SOU 2014:62, att allmänna ombudet ska ges möjlighet att ansöka om förhandsbesked utan att det finns ett formellt beslut i beskattningsfrågan. Med en sådan lösning skulle oklara frågor kunna få ett snabbt avgörande. Allmänna ombudet skulle då även ha möjlighet att sålla och endast söka förhandsbesked i frågor som berör ett större antal skattskyldiga eller där det i övrigt finns behov av ett snabbt avgörande. Skatteverket skulle enbart ställa sig positivt till en sådan reglering, vilket verket även gjorde i samband med remisshanteringen av SOU 2014:62.

I avvaktan på eventuella ytterligare lagstiftningsåtgärder vill Skatteverket ändå dra en lans för möjligheten att få en prövning i Skatterättsnämnden. Genom förhandsbesked kan såväl privatpersoner som företag i många fall få klarhet i hur en viss transaktion eller situation kommer att bedömas skattemässigt, innan den genomförs. Detta innebär att man inte är hänvisad till att först i efterhand överklaga ett beslut om man inte instämmer med Skatteverkets bedömning. Möjligheten till förhandsbesked bidrar därmed i hög grad till förutsebarhet och rättssäkerhet, särskilt i situationer där Skatteverkets ställningstaganden uppfattas som oklara. Denna möjlighet utgör ett effektivt komplement till det ordinarie förfarandet med överklaganden.

Kristian Zeman och Fredrik Nordling är rättsliga experter vid rättsavdelningen, Skatteverket. Michael Erliksson är rättschef vid Skatteverket.