2025-06-27 Kontrollavgifter, felparkeringsavgifter och tilläggsavgifter i kollektiv persontrafik, mervärdesskatt

Parkering på tomtmark

En markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som hen har beslutat (olovlig parkering). Kontrollavgift får inte tas ut om överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift eller är belagd med straff enligt annan författning än brottsbalken (1 § lagen [1984:318] om kontrollavgift vid olovlig parkering).

Bestämmelserna i denna lag om markägare gäller också den som på grund av avtal har rätt att upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området (2 § andra stycket lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering).

Kontrollavgift får tas ut endast om parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoren tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen. Skyltningen ska utföras med vägmärken (3 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering).

Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas (7 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering).

Parkering på gatumark

Bestämmelser om när fordon kan parkeras finns i 3 kap. 47–57 §§ trafikförordningen (1998:1276).

Särskilda trafikregler får meddelas genom lokala trafikföreskrifter. De särskilda trafikreglerna får bl.a. gälla tidsbegränsning, avgiftsplikt eller andra villkor för parkering (10 kap. 1 § första stycket och andra stycket 17 trafikförordningen).

I den omfattning som behövs för att ordna trafiken får en kommun ta ut ersättning i form av en avgift för rätten att parkera på sådana offentliga platser som står under kommunens förvaltning och som kommunen har upplåtit för parkering. Grunderna för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige (2 § lagen [1957:259] om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m.).

Om någon överträder en föreskrift om parkering är denne skyldig att betala en felparkeringsavgift. Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas (2 och 4 §§ lagen [1976:206] om felparkeringsavgift).

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrifter som avses i 1 §, får parkeringsanmärkning meddelas av en polisman eller av en sådan parkeringsvakt som avses i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning (5 § lagen om felparkeringsavgift).

Betalas inte en felparkeringsavgift inom föreskriven tid, ska fordonets ägare erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften.

Betalas inte avgiften efter uppmaning ska ett åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala en förhöjd avgift (6 § lagen om felparkeringsavgift).

När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv svarar för övervakningen enligt lagen om kommunal parkeringsövervakning, tillfaller felparkeringsavgiften kommunen med visst avdrag för transportstyrelsens hantering (16 § första stycket lagen om felparkeringsavgift).

I andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften staten (16 § tredje stycket lagen om felparkeringsavgift).

Parkeringsanmärkningar för överträdelser av lokala trafikföreskrifter får meddelas endast om föreskrifterna på visst sätt har märkts ut, kungjorts och förts in i ortstidning (2 § förordningen [1976:1128] om felparkeringsavgift).

3.4.1 EU-domstolen

En tjänst tillhandahålls ”mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i mervärdesskattedirektivet, endast om det mellan den som tillhandahåller tjänsten och den som köper den föreligger ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer, varvid den ersättning som den person som tillhandahåller tjänsten tar emot utgör det faktiska motvärdet för en individualiserbar tjänst som tillhandahålls mottagaren. Så är fallet om det finns en direkt koppling mellan den tillhandahållna tjänsten och det motvärde som fås (C-90/20, Apcoa Parking Danmark, punkt 27).

Parkering på en markerad plats ger upphov till ett rättsförhållande mellan Apcoa – i egenskap av tjänsteleverantör och förvaltare av den berörda parkeringsplatsen – och den bilist som har utnyttjat denna plats. Det framgår av handlingarna i målet att parterna inom ramen för detta rättsförhållande har rättigheter och skyldigheter i enlighet med de allmänna villkoren för användande av de berörda parkeringsplatserna, däribland särskilt att Apcoa ställer en parkeringsplats till förfogande och att den berörda bilisten är skyldig att, i förekommande fall, utöver parkeringsavgiften, vid överträdelse av de allmänna villkoren, betala en kontrollavgift för parkering i strid med gällande föreskrifter. Villkoret avseende ömsesidiga prestationer förefaller således vara uppfyllt. Betalning av parkeringsavgifter och, i förekommande fall, en kontrollavgift för parkering i strid med gällande föreskrifter, utgör nämligen vederlag för tillhandahållandet av en parkeringsplats (C-990/20, Apcoa Parking Danmark, punkterna 28–30).

Det totala belopp som bilisterna har åtagit sig att betala som ersättning för den parkeringstjänst som Apcoa tillhandahåller, inbegripet kontrollavgiften för parkering i strid med gällande föreskrifter, utgör de villkor under vilka dessa bilister faktiskt har fått en parkeringsplats, även om de har valt att använda den mer än vad som är tillåtet genom att överskrida den tillåtna parkeringstiden, genom att inte på ett korrekt sätt styrka sin parkeringsrätt eller genom att parkera på en icke avsedd och icke-markerad plats eller på ett sätt som stör trafiken i strid med de allmänna villkoren för användande av de berörda parkeringsplatserna. Dessa kontrollavgifter har följaktligen ett direkt samband med parkeringstjänsten och de kan således anses utgöra en del av det totala belopp som dessa bilister har åtagit sig att betala till Apcoa när de beslutade att parkera sitt fordon på en av de parkeringsplatser som detta bolag förvaltar (C-90/20, Apcoa Parking Danmark, punkterna 32–33).

Det följer av fast rättspraxis att storleken på ersättningen, bland annat att detta belopp är lika med, högre eller lägre än de kostnader som den beskattningsbara personen har haft för att tillhandahålla tjänsten, saknar betydelse för kvalificeringen såsom transaktion som sker mot ersättning. En sådan omständighet påverkar nämligen inte det direkta sambandet mellan tillhandahållandet av tjänsten och den ersättning som betalats (C-90/20, Apcoa Parking Danmark, punkt 45).

Även om ramarna för beräkningen av detta belopp regleras av lagar och andra författningar, är det ostridigt att betalningen av detta belopp sker inom ramen för ett rättsförhållande som kännetecknas av ett ömsesidigt utbyte av prestationer mellan tjänsteleverantören och dennes kund och att denna betalning i detta sammanhang utgör en avtalsförpliktelse för kunden (C-43/19, Vodafone Portugal, punkt 46).

Den omständigheten att en verksamhet består i utförandet av uppgifter som tilldelats och reglerats i lag och att verksamheten bedrivs i allmänintresse, saknar relevans för bedömningen av om verksamheten utgör tillhandahållande av tjänster mot ersättning (C-263/15 Lajvér punkt 42 samt C-846/19 Administration de l´Enregistrement, des Domaines de la TVA, punkt 39).

3.4.2 Högsta förvaltningsdomstolen

En kommuns tillhandahållande av parkering på gatumark mot ersättning har bedömts vara en ekonomisk verksamhet och skattepliktig enligt ML. Upplåtelsen av parkering mot ersättning bedömdes vara ett led i myndighetsutövning men konkurrerade med parkeringsverksamhet som bedrevs på tomtmark och i parkeringshus (RÅ 2010 ref. 3).

4.2.1 Parkering på tomtmark respektive gatumark

Parkering kan äga rum på tomtmark eller gatumark. En fordonsförare som parkerar på tomtmark eller på gatumark där parkering är möjlig får anses ha ingått ett avtal om parkering, i enlighet med uppställda villkor, med den som upplåter parkeringen. En förutsättning för att en parkeringstjänst ska anses ha tillhandahållits är att det finns ett rättsförhållande mellan parterna. Det förutsätter att markägaren upplåter parkeringsplatser till andra och att parkering inte endast sker för eget ändamål.

Parkering på tomtmark är parkering på privat mark. Det är markägaren som bestämmer villkoren för själva parkeringen, d.v.s. det finns inga författningsbestämmelser som reglerar när, var och hur parkering får ske eller vilket pris som gäller för att parkera. Med markägaren avses även den som har rätt att förfoga över marken. Även en offentlig myndighet, t.ex. en kommun, kan vara markägare.

Parkering på gatumark avser i huvudsak parkering på gator och andra allmänna platser. På gatumark är kommunen huvudman för parkeringsverksamheten. Villkor för parkering på gatumark är reglerat i lagar, förordningar och lokala trafikföreskrifter. I de fall parkering är möjlig uppger kommunen som upplåter parkeringsplatsen villkoren för parkering genom de lokala trafikföreskrifterna. Kommunen och den som parkerar har då möjlighet att ingå avtal om upplåtelse av parkeringsplats. Villkoren avser både upplåtelse av själva parkeringsplatsen och de felparkeringsavgifter som påförs om villkoren för parkering inte följs.

4.2.2 Parkering på tomtmark - kontrollavgift

Om den som parkerar på tomtmark inte följer de villkor för parkering som markägaren bestämt kan markägaren välja att ta ut en kontrollavgift. Även om markägaren bestämmer villkoren för själva parkeringen är de närmare villkoren för att påföra en kontrollavgift reglerat i lag. En förutsättning för att ta ut en kontrollavgift är att parkeringsvillkoren tydligt framgår av skyltning.

En fordonsförare som parkerar på tomtmark får anses ha ingått ett avtal med markägaren om parkering i enlighet med de villkor som markägaren uppställt och som framgår av skyltar vid infarten till markområdet. Även parkeringshus jämställs med tomtmark. Kontrollavgiften får anses ha ett direkt samband med parkeringstjänsten och är en del av det totala belopp som fordonsföraren har tagit på sig att betala till markägaren som ersättning för att parkera fordonet. Kontrollavgiften ingår därför i beskattningsunderlaget för parkeringstjänsten. En markägare som inte tillhandahåller parkeringsplatser till andra, anses inte ha tillhandhållit en parkeringstjänst om markägaren påför kontrollavgift när någon olovligen parkerar på tomtmarken. Ett exempel kan vara en samfällighetsförening där enbart medlemmarna har tillåtelse att parkera på föreningens parkeringsplatser.

Om markägaren tillåter parkering utan att ta ut en parkeringsavgift, men har valt att ta ut en kontrollavgift om villkoren för parkering inte följs, så får kontrollavgiften ändå anses som en ersättning för parkeringen. Det har därmed ingen betydelse om den som parkerar är skyldig att betala en kontrollavgift utöver en parkeringsavgift eller om endast kontrollavgift utgår.

Om endast kontrollavgift ska betalas så beräknas beskattningsunderlaget utifrån kontrollavgiften.

Fordonets ägare är enligt lag alltid solidariskt ansvarig med fordonets förare för betalning av kontrollavgiften. En betalning som fordonets ägare gör för fordonsförarens räkning är enligt Skatteverkets bedömning att betrakta som en tredjemansbetalning och ingår i beskattningsunderlaget för parkeringstjänsten.

Det förhållandet att möjligheten att ta ut kontrollavgift regleras i lag som uppställer vissa ramar för sådana avgifter påverkar enligt Skatteverkets uppfattning inte bedömningen.

4.2.3 Parkering på gatumark – felparkeringsavgift

Även parkering på gatumark, d.v.s. gator och andra allmänna platser, kan innebära att en fordonsförare har ingått ett avtal med kommunen om upplåtelse av plats för parkering. Enligt Skatteverkets uppfattning gäller det när kommunen genom lokala trafikföreskrifter tillåter parkering på särskilda villkor. Det kan vara villkor i form av tidsbegränsning, avgiftsplikt eller andra villkor för parkering och där villkoren framgår av vägmärken och tilläggsskyltar i anslutning till parkeringen. Om sådan parkering sker mot ersättning innebär det ett ömsesidigt utbyte av prestationer mellan kommunen och den som parkerat fordonet. På samma sätt som vid parkering på tomtmark ingår en fordonsförare därmed ett avtal med kommunen om upplåtelse av plats för parkering mot en avgift på de villkor i övrigt som kommunen fastställt och som framgår av skyltar i anslutning till parkeringen. Det har därmed ingen betydelse om den som parkerar är skyldig att betala en felparkeringsavgift utöver en parkeringsavgift eller om endast felparkeringsavgift utgår.

Det följer direkt av lag att den som överträder lokala trafikföreskrifter om parkering kan tilldelas en parkeringsanmärkning och därmed vara skyldig att betala en felparkeringsavgift. Det gäller under förutsättning att villkoren för parkering, d.v.s. de lokala trafikföreskrifterna, har märkts ut, kungjorts på visst sätt och förts in i ortstidningen.

Enligt Skatteverkets bedömning får felparkeringsavgiften anses vara en del av det avtal som fordonsförare ingår med kommunen om upplåtelse av plats i samband med parkeringen. Felparkeringsavgiften får anses ha ett direkt samband med parkeringstjänsten och är en del av det totala belopp som fordonsföraren har tagit på sig att betala som ersättning för att parkera fordonet. Detta gäller även för den förhöjda felparkeringsavgiften som kan tas ut enligt lag om felparkeringsavgift. Felparkeringsavgiften ingår därför i beskattningsunderlaget för den parkeringstjänst som kommunen tillhandahåller och är därmed föremål för mervärdesskatt enligt ML.

Det förhållandet att felparkeringsavgiften ska betalas till Transportstyrelsen som sedan, med visst avdrag, betalar kommunen saknar betydelse för kommunens betalningsskyldighet för mervärdesskatt. Det innebär att kommunen ska betala mervärdesskatt på det totala belopp som fordonsföraren betalat som ersättning för att parkera fordonet.

En fordonsförare som parkerat i strid mot gällande lokala trafikföreskrifter om parkering kan få betala en felparkeringsavgift även om upplåtelsen av parkeringsplatsen som sådan sker utan att kommunen tar ut en parkeringsavgift. Så kan vara fallet om parkering är tillåten utan avgift en viss tid, men parkeringen har skett längre tid än den tillåtna. Så kan även vara fallet om parkering är tillåten utan avgift men parkering sker på ett sätt som i övrigt bryter mot parkeringsvillkoren, t.ex. om det är förbjudet för tunga fordon eller frikopplade släpfordon att parkera. Felparkeringsavgiften får i sådant fall ändå anses som en ersättning för parkeringen. Det har därmed ingen betydelse om den som parkerar är skyldig att betala en felparkeringsavgift utöver en parkeringsavgift eller om endast felparkeringsavgift utgår. Om endast felparkeringsavgift ska betalas så beräknas beskattningsunderlaget utifrån felparkeringsavgiften.

Det är den som överträder en föreskrift om parkering, d.v.s. fordonsförare, som är skyldig att betala felparkeringsavgift. Det förhållandet att fordonets ägare enligt lag ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas saknar betydelse. En betalning som fordonets ägare gör för fordonsförarens räkning är enligt Skatteverkets bedömning att betrakta som en tredjemansbetalning och ingår i beskattningsunderlaget för parkeringstjänsten.

Det förhållandet att påförande av felparkeringsavgift regleras i lag och att det uppställs vissa ramar för sådana avgifter påverkar enligt Skatteverkets uppfattning inte bedömningen.

En felparkeringsavgift som utfärdas utan samband med upplåtelse av en plats för parkering, t.ex. för att upprätthålla trafikordningen på gatumark, omfattas dock inte av tillämpningsområdet för mervärdesskatt. Även en felparkeringsavgift som meddelas av polisman saknar samband med upplåtelse av en plats för parkering och omfattas därmed inte av tillämpningsområdet för mervärdesskatt. Det är i dessa situationer inte fråga om tillhandhållande av en tjänst mot ersättning.